lördag, oktober 24

Rubriken som hette Vuxen å sen spårade det ur å bara handlar om hästar..

Jag tror jag håller på bli vuxen. Helt på riktigt.


Vilket är iofs ganska olikt mig.

Första tecknet är att... det är faktiskt inte jag som släpat med mina polare ut den senaste tiden, dom har övertygat mig.. ! Eller så har man konstaterat de ilag...

Men de andra tecknet, som jag kom å tänka på igår.

Var å testred söta lilla Fanta hos marie, å jag hade själv sagt typ barbacka med voltigegjord, för att jag helt enkelt vill rida barbacka. Där kom första problemet. Sen när har jag vila rida barbacka? Dressyrnörden? De ska va hårda dressyrpass, så man har blodsmak i käften. Eller?

Nå, vi skritta mest, varken Fanta eller jag har ju så bra kondis ännu, trava lite, å testade galoppen i båda varven (å oj vilken skön ponny att sitta på, jag som trodde min balans sku va käpprätt åt helskota, hade inga som helst problem att hållas på.. !), gjorde ett par halter, å lite olika tempon i skritt å trav. De va ungefär vad som räckte för mig å ja var riktigt nöjd med det. Wait, what? Vad hände med blodsmaken?

Sen satt jag å tänkte att de sku va himla skönt å fara i terräng me Fanta. Nåmen när har ja vari nå stort fan av terräng? Jo, ja bruka fara för hästens skull.. Men att jag själv sku vila fara? Nee, 100% dressyrnörd här.

Nånej, egentligen vet jag vad det grundar sig på. När jag hade E, så hade jag så förbannat höga krav på mig själv, utvecklas å gå framåt i ridningen, så de mesta blev bara en soppa.

Det var samma dom första gångerna jag red hos Mia (på Aftonsol), men sen beslöt jag mig, att näe, nu ska jag rid som en nybörjare. Jag ska ta bort alla krav å all press, bara rida som jag blir tillsagd.

Ridningen ändrades i ganska snabb takt, från att inte ha fått en häst att ens gå fram i trav (hade inga sporrar), till 2-3 månader senare få honom att jobba riktigt duktigt så skummet yrde runt munnen, å själv kommit till insikten att pressen å kraven börjar vara borta, å därmed betydligt mjukare ridning.

Det är det här skedet jag utgår från nu oxå. Nu har jag inte heller någon ridkondis, å de märktes nog med fanta, baksidan av låren (!, kan nån förklara det för mig?) blev helt sjuka av den lilla stund jag red ;D Men det passar både mig å hennes nivå förtillfället! :) Sku de int ha vari så mörkt, så sku marie ha tagi foto på oss, för hon börja mittiallt skratta å säga att jag såg så LITEN ut på Fanta.. :D Fanta är ponny! :D

Så att jo, jag blev nog lite småkär i Fanta.. Hade inte hunnit gå många steg så tjöt ja helt nöjt åt marie att ja blev nog lite kär nu! Samma var det oxå med Flamenca.. ! Skrev precis nyss det åt marie på chatten, å i samma veva insåg jag att första hästen ja nånsin klickat med (Simona, vila i frid), var oxå ett sto! Så kanske man har valt fel hästar i sitt liv? Jag som alltid haft lite fördomar mot ston, egensinniga (Kadidja*), men trots det är dom så himla kloka många av dom.

Sen är ju frågan, ifall man nånsin skaffar sig egen häst igen? Egentligen sku ja int kanske vila ha en hel häst, utan en som jag kan lalla runt med på små dressyrtävlingar, å lite träningar med. Den där meningen blev ju lite lustig, trött som man är, men alltså en halv häst då... Vet inte om jag sku orka rida varje dag. Men ändå en häst som egentligen nog kan.

Kan inte annat än att hålla med Kyras berömda ord..

- En valack säger man till att göra något. En hingst ber man och till ett sto skickar man in två skriftliga ansökningar och frågar om hon skulle kunna tänka sig att göra detta...

*Kadidja var ett svart litet sto jag red under hästutbildningen, kan inte annat än skratta såhär i efterhand. Kämpade säkerligen ett halvår med henne, å varje gång man började få tag om henne, så körde hon upp huvudet å sprang rakt fram. Alltså helt bevisligen gjorde hon det, hon sprang rakt in i sargen med mig bara för att protestera :D Sen sa Rolle "Näe, nu får du nog byta häst, de här blir ju ti ingenting!", å de va då jag fick Simona <3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar