Överdramatisk....

... Så känner jag mig nu.


Har via jobbet lärt känna en typ, å vi brukar stå å snarvla en hel del. Nå, nu e de så tragiskt att han har bytt jobb, eller ja, på måndan börjar han på sitt nya jobb, å jag vet inte om hans nya jobb kommer att ingå i min rutt... Vilket betyder att jag sitter här med bauta krokodiltårar å snörvlar. Som sagt, lite överdramatisk...

Men de e en såndär typ, som jag bara... ja ni vet, när man bara klickar med en person.. ! Vi har rätt lika åsikter om det mesta, står å skrattar så tårarna rinner, å jaa... en såndär person som bara förgyller ens vardag. T.o.m när jag muttrat över dåligt väder på fredagar...

Jaa-a, sentimental jävel som man är, så känns det väldigt vemodigt... :/

Hade missat honom i morse, så jag "åkte vidare till grannen som är uppför backen" (så att säga), när han hade kommit gåendes, å visslade ljudligt å kasta upp armen i luften för att hälsa... Så ja, inte blev de ju bättre de heller, då man visste att jahapp, få se när man råkar på den personen nästa gång :/ Under hela min arbetstid hittills så har jag inte sprungit på honom på privat tid, så de lär ju knappast hända i morron... :S

Det har hänt lite annat under solen oxå, men vettefasen om jag orkar dra det. Å på tal om sol, vet ni hur avis jag e på jobbpolarna, när man ser att dom e alldeles rödbrusiga i ansiktet vid arbetsdagens slut? FU har ja lust å säga... :P