måndag, maj 9

Motgångar..

... varning för riktigt flummigt inlägg.



Igårkväll började jag ligga å tänka på alla motgångar man haft i livet, och hur dom förändrat en.

Det började redan i 13-14 års ålder med mobbningen, det var en väldigt tuff tid, å jag e nog tacksam över mina vänner jag hade med mig. Speciellt en vän som stått vid min sida i vått å torrt, genom lågstadiet, högstadiet å även genom cancern. Therese. Undras nog om jag hade överlevt högstadiet utan henne.

När jag var 17 år tog jag mitt pick å pack å flydde orten, till åland. Började ett nytt liv, komma bort från mobbningen å allt det tråkiga här. Livet började ljusna, man fick nya vänner osv osv... Efter ca halva skolgången kom nästa besked. Allergi. Allergisk för hästar, hö å damm. Livet vändes upp å ner igen, jag studerade ju faktiskt till hästskötare. Tog mig en tankeställare ett par veckor och funderade över min situation, men beslöt mig för att studera färdigt. Fick mkt hjälp av vänner då, behövde inte borsta hästarna för ridlektionen och slapp dela grovfoder, utan fick istället dela kraftfoder. Oftast var ansiktet helt svullet, ögonen å näsan rann vid lunchtid, men man fick måta in mediciner bara.

Tror jag var 21 när jag blev klar, flyttade hem igen, började jobba som avbytare i kronoby hösten -03. Fick jobba 1 år å 2 månader, så kom följande nedslag. Cancern. Där behöver man kanske inte ens säga att det var en tuff tid. Augusti 2005 förklarades jag cancerfri och kunde med glädje återgå till jobbet! Mentalt var det stor förändring, tog mig 6 år innan jag "hittade" mig själv igen.

2009-2010 började ryggen krångla. Kanske redan 2008. Jag kämpade länge, men sista året som avbytare var jag nästan mera sjukskriven än på jobb. Kunde äta 10-12 burana på en natt, utan att ens bli värkfri. Rehabiliteringsläkaren rådde mig att sluta som avbytare. Jahapp. Åter igen ett bakslag. Ett jobb jag hade haft i 8 år, som jag trivdes å kunde!

Sommaren 2011 flyttade jag igen en gång till åland för att studera. Den här perioden fram tills nu har varit väldigt upp å ner, mycke arbetslöshet, mycke tristess osv.

Idag har jag ett jobb jag tycker om, jag mår bra, jag har inte varken cancer eller ryggen som krånglar, och jag börjar sakta återkomma till livet igen. Jag har inte varit deprimerad, men under dessa alla dessa år, har jag nog varit nära väggen 2 gånger. Istället blir jag likgiltig å loj, lite som vårtrötthet.. Som jag nu börjar vakna ifrån.

Det känns skönt att igen en gång börja bli sig själv, men tillika växer rädslan för vad som kommer härnäst. Förvisso kan man inte gå omkring å vara rädd, men... tanken finns där i bakhuvudet. Man kommer lixom aldrig vidare i livet, man slungas tillbaka till ruta 1 gång på gång. Nångång skulle jag faktiskt vilja komma lite vidare i livet...

Kanske de sku kuna vara min tur nu? Utan ti behöv riskera att man får nåt bakslag igen...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar