Vid liv...

... iallafall nästan.

Har hållit dom flesta uppdaterade via fb, men tänkte dra den längre versionen här.

Söndamorron hade jag lovat marie att komma med som lite hjälpreda ti esse då hon sku dit med semppa på nå såndär skoljuttu (..ish), å i bilen på väg dit så kände jag redan att jag började få huvudvärk.

Tog en burana 400 som jag nu råkade ha med mig i väskan, å de va helt okej en stund, men sen började det bulta på igen. Vi var väl tillbaka i stallet typ halv 1 tiden nånting, å vi drack 2 kaffe, å sen insåg jag att nu får jag nog fara hem.

Kasta in 1600mg värkmedicin som läkaren gett rådet att jag ska göra om ja börjar känna av migrän. Gick å la mig förstås, eftersom den mängden däckar mig totalt, vaknade upp några timmar senare, ingen förbättring.

Minns inte om jag spydde då redan på kvällen eller hur det var. Nå hur som helst, sov vidare, månda morron klarade jag av 10 minuter i upprätt läge så spydde ja första gången, så de var bara att ringa till jobbet å säga att dehär lyckas inte. Fortsatte sova å spy om vartannat, var till massör, tisdan ingen förbättring så ringde sjukhuset då.

Fick bokat tid till 10:20, men det hade blivit nåt missöde, så jag hade blivit bokad ti bennäs. Hrmpf, bara å traska över ti jouren, eller snarare kräla, för jag kunde inte gå rättupp, spydde dessutom när ja kom ti sjukhuset. Fick lägga mig ner i en säng, å sov från å till. Först testades de me voltaren å norflex direkt i ryggen, sku vänta 2h för å se om det hjälpte - ingen förbättring. Sen gjordes de grundliga neurologiska tester å ögonen lystes å fan å hans mormor, så kom dom med sirdalud å tramal i tablettform. Blodprover togs å blodtrycket mättes, som hade varit lite väl högt innan jag fick första medicinerna. Även nackkrage testades, men den jag fick var inte till någon hjälp, den var för liten å för mjuk.

Då blev det en aningens bättre. Vid kl 16 byttes det läkare å han pratade om typisk nackspärr. Hmm, har haft nackspärr (om nån minns när vi sku va tärnor när vi gick på femman?), så vet nog vad det är.. "Backlasta-nacka" som det talades om. Nå, tidigare läkaren hade övervägt att lägga in mig på nån avdelning, men vid det laget var jag så himla lullig å borta å tyckte det var lite bättre, så läkaren för kvällen tyckte jag sku få åka hem. Sirdalud 4mg på recept dock.

Onsdagen så blev det sirdalud + burana 4 gånger på ett dygn, mera än så våga jag inte ta, å kände att det blir fan inte bättre. Det var bättre sålänge medicinerna verkade, men såfort de släppte, så var samma helvete tillbaka igen.

Torsdan åkte jag in igen, fick ett eget rum denhär gången, tackolov, så de blev lite tystare, hade vid det här laget även blivit ljuskänslig. Från början av veckan hade jag bara varit himla ljudkänslig å kunde inte avgöra hur långt ifrån ett ljud var. Alltså tex om morsan stod i tv-rummet å snacka med mig, eller 1m bakom mig. Plus allt susande å bultande.

Sov från å till då oxå, med tröjan över ansiktet, å en 3e läkare, ung sådan, kom å gjorde samma neurologiska undersökningar å, okej, jag kan ju förstå att hon oxå vill kolla å inte bara läsa tidigare läkares anteckningar. Men när hon sen började prata om norflex å voltaren så höll jag på ge upp! Bad om att inte få sprutor igen, eftersom det tar så helvetiskt ont att få norflex injektioner (har ännu ett handflatsstort område som jag e utan känsel på), så fick bägge + nåt annat i tablettform. Näpp, ingen förbättring då heller.

(Ja, just de ja, i början av veckan, sön-tis så gick det helt okej sålänge jag låg ner, då mådde jag relativt bra, sen på onsdag fungerade de inte det längre.)

Det hjälpte såpass att de kändes helt okej när jag låg ner, men såfort jag satt mig upp på sängen så höll huvudet på att explodera.. Å det var ingen smygande smärta som kom, utan det blixtrade till i hela huvudet så man trodde fan ögonen sku ploppa ut.

Nå, 3e läkaren då konstaterade att "Vi måst ju som stäck åv denhär värken nu!" å det tackar jag fan för. Så det blev kortison + anti-illamående + koksaltlösning i dropp då, å efter halva flaskan så kom hon in igen å jag sa att det kändes helt okej liggandes, testade sätta mig upp, å det var kanske en aning bättre. Dom hade lagt på rejält med fart i droppen, så det kanske inte hade hunnit verka till fullo ännu. Förstås blev ju kl 16 då oxå, så de bytte läkare igen.

4e läkaren var Olga Ukkonen, å då var det ord å inga visor! Plötsligt kom blodprovstanten in, å när hon höll på, så kom nästa sköterska in me en maskin å de blev lixom full rulle! Tror blodprovssköterskan tömde halva mig på blod, medans hon andra börja koppla ur droppen som då var färdig, å börja förbereda maskinen å sa att dom ska ta hjärtfilm på mig. Hon sa att Olga hade även ordinerat magnetröntgen av nacken å hjärnan.

Hjärtfilmen gjordes å hon sa att hon sku bara höra med Olga så sku hon kom med rullstol å kör upp mig ti röntgenavdelningen, men Olga kom å snacka med mig före å vid det laget hade värken gett med sig såpass av kortisonet så jag kunde sitta upp å faktiskt kände mig piggare! Vi diskuterade dittan å dattan, hon frågade va de var för dag, å jag blev så förvirrad av frågan i sig, så vi bara börja skratta. Men jo, ett såntdär test för att kolla att jag hängde med ännu.

Iom att det är så himla sällan jag har migrän, så tyckte hon att magnetröntgen kändes onödigt, hade jag haft flera gånger i månaden hade det funnits skäl till att göra det, men då det är knappt frågan om en gång i halvåret. Om ens det. Mina migränanfall e oftast sådär så de sticker i ögonen å jag har "rejäl huvudvärk", å mina 1600mg värkmedicin + några timmar sömn reder upp det.

Hjärtfilmen hade tagits för att kolla att det inte rörde sig om nån propp, däremot hade jag lite störningar, men inget att oroa sig över! Som sagt, ord å inga visor med Olga! Blodprovet var helt okej, ingen förhöjning på sänkan, leukocyterna var lite förhöjda, men om jag inte missminner mig, så har jag alltid haft lite höjning på leukocyterna. Sen var det nå andra prover oxå som var utanför referensvärdena, men dom berodde på vätskebristen!

Under dessa dagar hade jag knappt fått i mig mat på 3-4 dagar, som andra äter på en dag!

Oerhört glad å tacksam över den hjälp jag ändå fått, så ringde jag hem å sa att papsen får kom efter mig å hans första kommentar när jag öppnade bildörren var "-du kan ju åtminstone håll upp huvudet nu!"

Fredagen ännu tog jag det riktigt lugnt, var på massage igen å satt i fåtöljen där nere å kollade hästhoppning. Har haft svårt att sitta vid datorn, idag, lördag e första dan som jag kan sitta lite längre, även om ja känner att det inte är riktigt ok. Så såfort jag e klar me dehär inlägget så lär ja gå från datorn ;)

Fortfarande öm å börjar lätt spänna mig i axlarna igen, så har käkat 2 st burana 400 idag, lär nog kasta in en lite starkare värkmedicin som Olga hade skrivit ut åt mig när jag går å lägger mig. Måste ändå börja röra på mig lite, så jag kan jobba på måndag, så de inte blir så pang på.

Så man kan minst sagt säga att det har nog varit en riktig helvetesvecka dethär. Aldrig nånsin har jag varit med om nåt liknande. Har en gång haft ett sånt migränanfall så jag var likadan, sov å spydde, men då var det frågan om EN dag. Sen var jag lite halvtrasig dagen efter, men kunde iaf leva normalt. Men seriöst, 5 dagar? Trodde nog fan det här sku ta knäcken på mig helt ärligt.

Det funderades på borrelia å t.o.m även sorkfeber, men tror int det blev testat för nåndera. Borrelia kan det mkt gott å väl vara, eftersom jag plockat bort en fästing av doggen å har själv legat å solat i samma gräs där hon fick fästingen. Vet att på åland sku dom int ens ha funderat, utan tagit borreliatest direkt.

Nej nu känner jag att de e dags att gå från datorn! :) Tyvärr mkt foton som borde skickas å redigeras, men har meddelat dom som beställt att de kommer att ta lite tid, iom att det här blev sådär nu :/

Ajaj...

.... Tror det blev ca 7h istallet idag... Lätt trött om jag ska vara riktigt ärlig.

Är lite grinig oxå, måste vara oäten å odrucken i morron morrn, när jag ska ti sjukan ;( FYFAN VAD JAG HATAR DET. Blodproven måste göras mellan 08 - 09, å sen rtg e kl 10 först. Men sen är det över..! Sen får jag vräka i mig käk, å sen på kvällen blir det talko vid stallet. Sen e de bara roligt på G.

Konstaterade att jag sku behöva en sadelstol när jag ska fota, å en hög en dessutom... Får så helvetiskt ont i ryggen å stå sådär länge.. Dessutom körs 2 banor samtidigt, å de e lite tråkigt :S Betyder att jag inte kommer att kunna fota alla ekipage :/ Nåja, de e som de e.

Håller på slänger upp Jennys bilder från träningarna nu, tänkte jag sku göra de först i moron, men när jag kolla igenom bilderna å såg faxis steg, så var ja tvungen att göra de nu ikväll... Så nu är dom på uppladdning. Fototekniskt ingen förbättring ännu... Men antar att man inte kan förvänta sig förbättring på sådär kort stund... Fick inga wow-foton idag, men det kan bero på att jag har som sagt mer kritiska ögon nu, å förväntar mig mer.

Ni får som vanligt några smakprov...

Och så var det nån som sa att faxi sku måst lägg mera vikt på bakbenen...

Och så hade vi det här med benlyft...

Ja de blev lite bildspam här i ren frustration... Men då MAN VET vad hästen kan, å vissa kan bara inte öppna ögonen...! Förbannade domarsport dehär.. 

Sjukhusrumban del 2

.. jag brukar försöka leva efter principen att man ska lära sig något nytt varje dag. Det jag har lärt mig idag, är när det står Röntgen på kallelsen, så betyder det vad som helst på röntgenavdelningen. Jag hade alltså fel och fel. Inte röntgen å inte mammografi, utan ultraljud. Vilket iofs var trevligare.

Jag börjar tydligen oxå bli riktigt tjomis med sköterskan å Reijo som är röntgenläkaren, så sköterskan frågade hur ja mått sen operationen.... Wait, what?! Okej att jag e stammis vid labben å när jag tog mina blodprover varannan vecka, så vände dom sig direkt till "vasa-datorn" när jag ställde mig i luckan. Det kan jag förstå.. men stammis på rtg-avdelningen?! Seriosly? Okej att jag bor i en liten stad, men SÅ liten är den väl inte?! 

Och Rejio ja (tror de va så han hette, nåt finskt å på R va det iaf..), tänkte nästan skämta me honom å säga "Syns nästa vecka!" för då ska jag dit pånytt.. ! 

Han fråga hur det var, å jag sa som det är.. Det ömmar å e lite hårt å sådär, så han ultra, men han sa att de ser nog bra ut ändå. Att det är kanske bäst å lämna det sådär, kanske det blir bättre. Ja lär ju höra va kirurgen tycker å tänker

Pratade me mamsen idag nudå, å ifall jag inte får nån ordning på nästa läkarbesök, alltså det jag försökt med nu i 4 års tid, så kommer jag att gå till privat läkare. Det kan som sagt ha med det där jag nämnde i bloggen igår... Det finns lixom två olika vägar det kan gå. Endera har det med den eventuella sjukdomen som misstänkts i 4 års tid (vilket stärker misstankarna ännumer) eller så är det något helt skilt för sig. 

Men hur som helst bestämde vi (dvs jag övertygade mig själv) om att jag först gör ett läkarbesök, det jag kommer att få kallelse till efter blodproven, å berättar läget, å sen ... får man se vad nästa steg blir. Det spelar tydligen ingen roll att min onkolog sa "Det är mera regel än undantag att man får den här sjukdomen efter cytostatika", men likväl förbannat så vägrar resten av läkarna att tro på det, trots att varenda jävel säger "Vi kollar blodproven, å så kan man faktiskt testa medicinen sen.." ... Det sa jag åt läkaren jag var till sist, att jag rent ut sagt börjar tröttna på att höra den visan. Hon var bra, hon slutade på malmska å for tibax ti sverige. Grejt. 

Åh, ja just det ja! Firade ju födelsedagsbarnet Chirac idag som blev 24 år, hurra! Jag kommer ihåg då han blev född! Eller ja, inte kanske just den situationen, men jag kommer ihåg hans mamma å när hon var dräktig! Tänka sig...! Hade inte hjärta att tömköra å dressyra med Farbror C idag, utan beslöt mig för att vi går en promenad i hans takt istället (förutom när han rejsar iväg me sina långa ben...!) Vi stod å fundera lite emellanåt, tittade, käkade lite grästovor när vi hittade något färskt grönt.. Helt enkelt njöt av vädret dagen till ära! Han verkade vara riktigt nöjd å glad med turen! :) Han är nog en riktigt livsnjutare å en otroligt härlig häst! Och jo, igår gnägga han faktiskt åt mig, å då var det INTE mat-tid, så ja kände mig lite hedrad! ;)

Sjukhusrumban...

... börjar i morgon...

Usch å blä :( Har lite förträngt det för att jag inte sku orka, men hey a man gotta do, what a man gotta do. Eller nåt. I morgon ska jag alltså på röntgen av op-såret nudå, vet inte om jag ska på ultra efteråt eller om det bara är röntgen. Sen vet jag inte heller om det är röntgen eller mammografi. Antar att det är mammografi...

Nästa vecka på onsdag ringer kirurgen åt mig då å ger resultatet. Jag vet egentligen inte riktigt vad som ska kollas. Svaret jag fick från analysen var "det är ingenting att oroa sig över", så obviously var det något, men kanske bara nåt godartat eller nåt. Va vet jag... Kanske dom bara ska kolla att det läkts som det ska. Och frågar man mig om den saken, så rycker jag bara på axlarna å säger "-ja vet inte.." ... Det här har varit långt ifrån mina tidigare operationer å läkningar. Det här är i princip oförändrat. Hård knöl, röd fläck, öm, varm. Men tyder ändå inte på infektion.. Jamenar, sku man ha infektion, så sku nog kroppen reagera efter 3-4 månader. Kommer ihåg hur risig jag blev när op-såret under armen blev infekterat... Aaanyhow.

Jag måste medge att jag vid sånahära situationer ingår i en konstig mode. Inte kan jag säga att jag inte bryr mig, men inte är jag heller upprörd eller orolig. Jag kan inte heller säga att jag bara rycker på axlarna (även om det är enklast beskrivet) å säger "jaha..."... Jag tror nog snarare att den här moden som jag får, infinner sig aldrig annars. Det är lixom en ny (nåja.. ny å ny..) grej som jag får, just vid dessa tillfällen. Ett litet uppgivet accepterande kanske?!

Och när jag säger usch å blä, å att jag har förträngt det, så är det för att jag helt enkelt inte orkar med dramat. Därför tog det så länge innan jag for till sjukan för knölen från första början... Tror det var typ 2-3 veckor eller nåt sånt. För jag visste att man inte kommer att låta dehär gå obemärkt förbi. Nåja, det som fick mig att gå, var ju att jag helt enkelt inte orkade fundera längre. Eftersom det var på jourtid så frågade den unga läkaren "Va tror du att jag kan göra för dig ikväll då?!" (alltså inte spydigt, men sådär.. att.. de e ju jourtid..!) så jag svarade "ja, jo, nej, jag förstår att du inte kan göra nåt, de enda jag egentligen vill är att ha en remiss till mammografi..." "-då fixar vi det!" ... Så var det med det.

På fredag ska jag på blodprover å röntgen å ultraljud (om jag uppfattade rätt), blodprover är för dom vanliga från VCS, men jag vet att jag har en remiss liggandes från HVC oxå som jag inte har gjort ännu, så jag kör bägge på samma gång då. Eftersom jag skulle vara oäten till dom, å jag måste vara oäten till rtg:en å ul:en. Lungröntgen för att kolla förändringar i lungorna (oj va jag väntar på utskällning igen... *harkla*) å sen ultra hela buken...

Vad jag dock sku gärna ha genomgått när det begav sig var ett spiru-test, eftersom man tydligen får lungskador av bleomycin, men nu har ja ju bara gjort ett spiru-test i samband med sömnapnén, så dom har ju inget att jämföra med :S För eventuellt nya läsare, så fick jag kuren ABVD (Adriamycin, Bleomycin, Vinblastine och Dacarbazine)...

Och på tal om drama och saker jag borde ta itu med, så borde jag ta itu med något annat. Men som vanligt säger ja ju ingenting förrns ja träffat läkare, så det blir väl samma visa nu igen. Dock ska ja vänta lite ännu, men hela det här året hittills har varit fel, så vi får la se...  Det är det där typiska mig "jamen ja väntar ännu lite till, kanske det blir bättre..." ... Jonej, kanske ja bara borde ta mig i kragen å ... suck.. ringa..!

Vilken kväll...!

... Ja, sådär förutom dissen så var det en riktigt rolig kväll :D Anna undrade om ja sku behöva lite...

Hahaha ;D Nånej... Har faktiskt ingen som helst krapula, är bara trött, så de e riktigt skönt :) 

Men något jag däremot glömt att nämna är att ja fick kallelse till röntgen igen. Huua, tänk att det gått 3-4 mån sen operationen, å nu ska ja på kontroll :S Om jag ska ge en kort brief så är läget riktigt oförändrat. Det läckte ju lite rätt länge sådär, men nu har jag nog inte sett att det läcker nåmera iaf. Alltså vi pratar inte rinnande vätska, vi pratar lite skorv i såret.. Däremot är den röda nästan-handflatsstora-fläcken kvar, å det är fortfarande lika ömt. Nu är det inte SÅ ömt, men såpass att ovarsam beröring är icke att föredra. Hård knöl finns där ännu, som inte heller blitt mindre, så vi får la se va kirurgen säger. Det är hon jag har kontakt med (vilket är riktigt roligt när man får ha fortsatt kontakt, även om hon i huvudsak är kirurg... ) men hon har ju lixom påbörjat det här nu, så de känns bra att hon fortsätter undersökningen.

Var ju även hon som sa att om de blir nå infektion så behöver jag bara ringa till dagkir:en å lämna meddelande att hon ska skriv ut antibiotika, så sku hon fixa. Inte behöva boka tid till vanlig läkare å visa upp det eller nåt, så de sjukvård när den e som bäst! Men jo, så är läget på den punkten. Ska alltså på röntgen nudå i början på nästa månad, tror det var typ 8e eller nåt sånt, säkert mammografi, och så kanske ultraljud efteråt då om det behövs. Ja hua, hur ska ja klara av en mammografi?! Det brukar vara sådär smått otrevligt från förr, å göra lite småont, nu kommer de ju att göra riktigt ont :S För nån sån behandling vet jag inte om operationsstället klarar av :S Nå, det är ju bra att dom följer med... ! Det är ju huvudsaken, sen får ja väl bita i sura äpplet då.

Brukar ju inte riktigt glömma något sånthär, men då jag trodde det var andra halvan av simjumppa-räkningen som kom (dom fakturerar alltid månadsvis, även om man bara varit en gång följande månad), så jag blev lite snopen själv, hade helt glömt bort att jag skulle på en återkontroll. Jafan, på tal om återkontroll har jag inte fått nån kallelse till Vasa :-o Kanske jag ska årligen nu? Brukar vara apri och oktober. Nåja, de lär visa sig det oxå, har ja nu kört på halvårskontroll såhär länge, så kan dom väl fortsätta med halvårskontroll då :)

I höst blir det öhm... 9 år sen jag tillfrisknade.. Det hittades i slutet av januari/början av februari 2004, så augusti 2005 (tror de va augusti iaf... typ 26e augusti) så fick jag beskedet att jag var frisk! Eller cancerfri, man pratar ju inte om att man är frisk förrns typ 15 år efteråt (i mitt fall).. Alltså i princip när man slutar med återkontrollerna.

Ska bli spännande å se hur panik jag får då... Nu har jag ju min säkerhet, men när det gått 15 år, så blir jag ju left out in the blue, så då blir man väl hypokondrisk! Nu klarar jag mig bra, för som sagt, jag har säkerheten, å jag vet när jag måste söka mig till sjukhuset pga något misstänksamt. Meeen det lär väl visa sig det oxå :) Den dagen, den sorgen :)